Jag förstår att man går in i väggen

Jag tog en paus. Ibland blir dumheterna nästan överväldigande. Det blir overkligt så till den grad att jag kommer på mig själv med att stå vid fönstret och apatiskt följa en vattendroppes oregelbundna resa ner över glasrutan, om och om igen. Tankarna sträcker sig ut mot det lilla. Eller det stora i det lilla. Mot någon form av försoning.

Jag vill kunna tro på människorna, att det finns hopp för oss. Att ljuset vinner över mörkret, kärleken över hatet och förnuftet över dumheterna. Att denna vilja att ha sönder oss själva inte kommer att segra. Att de som vill se ett slutligt förgörande av samhällsgemenskapen och ännu mer söndring inte vinner mera mark.

Men ibland ser det verkligen ut som att Sverige håller på att drunkna i galenskap och förnekelse. Det spelar ingen roll om det handlar om menskoppar eller så kallade fittbärare, idén att det inte finns några svenskar eller att det nu sitter en islamist i regeringen som har svårt att ta avstånd från mördarsekten Daesh (IS). Det kan handla om eliternas folkförakt eller demoniseringen av sveriges tredje största demokratiska parti och att alla som ställer sig tveksamma till att Sveriges välfärd klarar av Europas största invandring (från samma område – mellanöstern och östafrika) – kombinerat med den sämsta integrationen – stämplas som rasister, fascister eller nazister (och därmed tystas). Att det i Sverige till och med går att tysta kritik mot Daesh (IS) med hot om att stämplas som ”islamofob”. All denna ängslan, rädsla och feghet. Åsiktskorridoren. Krampen.

Det spelar ingen roll om det är postmodernt bildningsförfall, en havererad skola (där ingen längre vill bli lärare), offentligt och skattefinansierat fittpyssel, förslag om lagstiftning kring att män måste sitta ner när de kissar, ett nedlagt nationellt försvar eller islamisternas rekrytering i förorterna. Det kan vara miljonbidrag till designprojekt som går ut på att göra människor (män), illa (Androstolen), eller forskning som slängs i papperskorgen för att resultaten är ”fel”. Ideologisk korruption, sektmentalitet och akademiskt förfall. En radikalfeministisk så kallad genusvetenskap som tillsammans med den intersektionella rasifieringshetsen och hatet mot det svenska (och de så kallade vithetsnormerna), sliter samhället isär (både på längden och bredden).

Det gapas och skriks. Dag ut och dag in. Kultursidorna svämmar över av propagandan. Public service spelar med. Annars är det ganska tyst. Några få röster hörs här och där, försiktigt, men skrämselattackerna fungerar. Folk tystnar. Att offentligt utmålas som en dålig människa, en ond och gräslig människa, är för de flesta svenskar ett alltför högt pris. Vi är ovana. Vi blir ledsna. Och eftersom den stora massan vänder bort blicken blir de som säger ifrån också isolerade och ensamma.

Har man småbarn kan man – om man protesterar – förvänta sig förakt och avståndstagande när man hämtar och lämnar barnen på dagis eller skolan, både från lärare och andra föräldrar. Hur kul är det om andra tror att man är nazist? Ens egna barn riskerar att påverkas negativt, frysas ut, inte bjudas in på födelsedagskalas och så vidare. Mobbas. Så ja, priset blir högt inte bara för en själv, vilket naturligtvis antagonisterna vet.

Det spelar ingen roll om det handlar om lögnerna och mörkningen, den falska ”forskningen” (den ideologiskt beställda), det skamlösa hatet (mot vita, heterosexuella, svenska män) eller den stillsamt hånfulla förtjusningen över att det går åt skogen för pojkarna i den svenska skolan. Det spelar ingen roll om det handlar om hedersvåld, föreställda kön på bestick, heterohat, avklippta kukar, menskonst, gubbslem, ”en” istället för ”man”, röda moskéer med vita knutar, hendagis, omvänd bevisbörda och oskyldigt dömda män, spruckna Wikileaks-kondomer, censurerad Pippi Långstrump eller Stina Wirsén (Lilla Hjärtat), ubåtar ur ett (pentrerande), genusperspektiv, hbtq-certifiering för räddningspersonal, skadeståndsutbetalningar till muslimska män som vägrar ta kvinnliga chefer i hand, subventionerade onanikurser (för kvinnor), SCUM-hyllande eller synen på det blonda och blåögda som markörer för förtryckande maktordningar.

Det spelar ingen roll. Det är delar ur samma svenska sjukdomsdiagnos. Det är samma människor, samma krafter som arbetar med allt detta, som dränker oss i samma gyttja av dumheter. Olika vinklar ur samma källa. Samma galenskap.

Och nu? Feministisk utrikespolitik är det som gäller, får vi veta. Utländska ubåtar i Stockholms skärgård och ryska kränkningar av svenskt luftrum. En försvarspolitisk talesman för Miljöpartiet som sitter hemma (i lägenheten på Söder kan man anta), och twittrar om att könsrepresentationen på de från försvarsmakten som diskuterar händelserna i tv inte är korrekt. Detta radikalfeministiska extremistparti som nu sitter i regeringen. Glada ändå, kan jag tänka, eftersom Sverige inte har något egentligt försvar kvar. Normkritiska genusperspektiv är ju bättre, vilket också borde få Putin att stanna upp?

Och en Reinfeldt och Borg som redan dragit vidare från tråkiga, inskränkta Sverige, mot nya härliga, globala uppdrag med miljoninkomster och utan att behöva bry sig om barbariska ”svenskar” som värnar sitt land och framtiden för sina barn. Skaffa ett välbetalt jobb istället, tjäna massor av kosing så är hela världen öppen, precis så öppen som vi ville att era hjärtan skulle vara! Och vadå välfärd, vems välfärd pratar ni om? Varför tycker ni att ni har mer rätt till sjukvård och utbildning och äldrevård än jordens övriga befolkning? Ni har ju inte tjänat de pengar som behövs! Det har däremot vi (och faktiskt åtminstone en handfull andra i Sverige), och då har vi välfärd som det dessutom går att välja mellan. Valfrihet kallas det. Ja, det sägs så.

Nog är det stötande att en gemensamt styrande politiker- och mediaelit mestadels boende i Stockholms innerstad manipulerar Sverige och svenskarna på detta sätt. Men då måste vi komma ihåg hur radikalfeminismen och sverigeföraktet går hand i hand. Maka på dig, du privilegierade man. Det är dags att ”släppa fram” den underordnade kvinnan. Du har haft ”makten” alldeles för länge nu. Det är dags att någon annan tar över.

Det här är lätt att översätta till vad som händer i Sverigedebatten.

Maka på dig, du svensk (och särskilt du vita, sekulariserade eller kristna svensk). Det är dags att ”släppa fram” andra folk (och religioner) i det här landet. Gå åt sidan. Lämna plats åt andra etniciteter och religioner att ta över. Ni har haft ”makten” länge nog nu. Det är dags för någon annan att styra.

Det finns ändå inget Sverige.

Och fanns det så är det för sent att rädda det.

Gilla läget.

Jag tittar på vattendropparnas oregelbundna resa ner över glasrutan.

Jag vägrar gå med på detta. Jag tänker göra allt för att överlämna ett friskt Sverige till mina barn och barnbarn. Och jag tänker aldrig, så länge jag lever, kalla en kvinna för fittbärare.